Stenhusparken sätts i jubileumsskick

Tillsättes i 12.1.2016


Den synligaste och ståtligaste byggnaden i Fiskars bruk, Stenhuset, fyller snart 200 år. Byggnadsarbetena påbörjades år 1815. I planeringen av huset utnytjades den tidens mest välkända arkitekter Bassi, Engel och Granstedt. Då Stenhuset stod färdigt år 1822 hade bruket redan övergått till en ny ägare, apotekare John Julin. Förtjänsten för att det i bruket finns ett så ståtligt Corps de logi  skall ändå tillskrivas brukspatronerna före Julin, dvs far och son Björkman. Den sparsamme fadern Bengt satte i gång byggprojektet, men med förhållandevis anspråkslösa planer. Den mera vidlyftiga sonen Bengt nöjde sig inte med dessa utan ville ha en furstlig huvudbyggnad och plöjde ner i byggprojektet pengar som fadern sparat ihop i tiotals år. Ludvig var ändå tvungen att avstå från bruket år 1822 och sälja det åt John Julin, som slutförde byggarbetena. Då man ser på saken idag var Ludvig en lycka för bruket på två sätt – utan honom skulle Stenhuset sannolikt inte finnas och tack vare hans dåliga affärer övergick bruket till John Julin, som fick det att blomstra.

Dammen är parkens hjärta

Stenhusparken är däremot skapad av släkten von Julin. Sluttningen terasserades så att den lämpade sig för trädgårdsodling och till Flaggberget byggdes promenadstigar längs vilka man hade rastplatser med bord och bänkar. På toppen av Flaggberget byggdes ett lusthus och där placerade man också de kanoner som idag finns framför Stenhuset.

I parkens hjärta finns en liten damm från vilken det har varit en fin utsikt mot dalen. I närheten av dammen finns också minnemärken av tre av John Julins fruar. Den första frun, barndomsvännen Lize Keckman samt deras dotter dog år 1815 dvs före Julin hade köpt bruket. Till minnet av Lize finns i parken en gjutjärnstavla med följande inskrift: „Den unga glada qvinnan lefde ej här och lemnade ej annat minne efter sig än hågkomsten av hennes vänliga väsen hos dem som kändt henne“.

John Julin gifte sig på nytt år 1821 med Emily Lindsay. Hon dog år 1835 då hon fött sitt femte barn. Tredje gången gifte sig Julin år 1841 med Charlotte Jägerskiöld. Endast tre år senare dog Charlotte i barnsäng.

Även till minnet av andra och tredje frun har John Julin rest minnesmärken, nämligen ett marmorbord och en urna. Den enda inskriften på bordet är ordet ”Emmy”. På urnan finns skriften ” Åt Minnet af den huldaste maka den ömmaste mor af de sörjande”

Sitt fjärde äktenskap ingick von Julin med Charlottes syster Louise Jägerskiöld. Charlottes äldsta dotter Helene blev senare marskalk Mannerheims mor. Bron som leder över till den lilla ön i dammen har föräräts denna Helene. Man kan föreställa sig att just på den här platsen har det varit viktigt vilken stämning skapas av vattenytan, de omgivande lummiga träden och av utsikten mot dalen.

Det sägs att John Julins andra fru Emily Lindsay, som var hemma från Skottland, skulle ha känt saknad över sina barndoms landskap och att Julin för att lätta hennes hemlängtan skulle ha låtit plantera almar i parken och på andra håll i bruket. Jag har inte sett något dokument som skulle bekräfta att detta är något mer än en vacker legend, men faktum är att det i bruket finns påfallande många ståtliga almar just i den ålder som passar in i berättelsen. Dessvärre börjar många av dem vara ålderssvaga och en del har man redan varit tvungen att avverka.

Ända till 1940-talet bodde släkten von Julin i Stenhuset. Till parken hörde vid denna tid förutom en rätt stor nyttoträdgård även växthus. Området var mycket mera öppet än idag då det är en trädbevuxen fårhage.

Noggrann planering förr och nu

Landskapsarkitekt Gretel Hemgård, som har stor erfarenhet av iståndsättning av herrgårdsparker, har av Fiskars-bolaget anlitats för att hjälpa till vid planeringen av arbetet. Hon har tillsammans med arkivansvariga Maria Ollikainen bekantat sig med de dokument om parkens tillkomst och utveckling som finns bevarade i Fiskars-bolagets arkiv. Om man idag kan planera och göra fina Cad-ritningar, så visst kunde man planera och rita förr också! Då man studerar lantmätare Carl Mellers detaljerade ritningar över parken från år 1870 kan man bara beundra med vilken noggrannhet alla detaljer finns dokumenterade – höjdlägen, vattenledningar, dräneringssystem mm.

Vid iståndsättningen strävar man efter att bevara trädgårds- och parkkulturen från von Julins era samt att den också framträder bättre för dem som rör sig i parken. Inga radikala förändringar har planerats. Visserligen har det under planeringens gång dykit upp tankar om att återinföra ”glanstidens” nyttoträdgårdar och växthus, men tillsvidare har dessa tankar skjutits åt sidan. Till de arbeten som man planerar att utföra hör rensning av dammen, förnyande av bron till den lilla ön i dammen, förbättring av promenadgångarna, förnyande av fårstängslet samt avlägsnande av träd för att öppna landskapet. En del träd avlägsnas också för att de är i dåligt skick. Två stora lärkträd strax bakom Stenhuset måste avlägsnas för att de är i vägen för reparationen av Stenhusets dränering. Den storväxta gröna granen bakom Stenhusets nordvästra hörn får däremot stå kvar. Totalt planerar man att avlägsna ett fyrtiotal träd. Ungefär hälften av dem är i sluttningen mellan dammen och von Julins väg i vilken man alltså vill öppna utsiktskorridorer mot Wärdshuset och Borgbyträsket. Avsikten är att fåren också i fortsättningen skall beta på området.

Trädfällningen påbörjas nu när vinterkylan gjort marken hård och tålig för tunga maskiner som används för avlägsnande av träd och stubbar. Tidvis kommer det att vara lite bökigt i parken men före år 2018 skall allt vara i skick då Stenhusets 200 år skall firas.

 

Kåre Pihlström

Miljöchef

Flygbild från år 1926 (Fiskars arkiv)

De två lärkträden bakom Stenhuset hör till dem som skall avlägsnas liksom ädelgranen till höger om dessa. Däremot kommer den stora granen till vänster att få stå kvar.

Kari Selkälä och Gretel Hemgård invid en lönn som skall avlägsnas.

Då damen tömdes för att kunna studera bottnets form och beskaffenhet, visade det sig att där fanns ett flertal storväxta karpar. Man har haft karpar i dammen för att hålla växtligheten i schack, men det är över tio år sedan nya karpar senast har inplanterats.

 

 

 


← Tillbaka

Alla blogginlägg